← Takaisin

Intimt möte med människan

Susanna Leinonens nya verk är en visuellt utsökt helhet. Här möts dans och film på ett lustfyllt sätt.

Susanna Leinonen hör till våra mest erkända nutidsdanskoreografer och hon har verkligen lyckats skapa ett eget, igenkännbart rörelsespråk. Dessutom har hon en tydlig stil i förverkligandet av själva föreställningarna: de vilar sällan på enbart dansens axlar utan man satsar stort på visualiseringen som helhet.

Under de senaste åren har Jouka Valkamas videoprojiceringar och filmer fått en rätt stor roll i helheten, så även i senaste verket See/Obey |sic]. Helheten inleds med en längre film, i bekant Valkama-stil med starka dansinslag, mycket slow motion och fascinerande vattenbilder. I närbilderna lyckas man verkligen få fram människorna, speciellt karismatiska Pekka Louhio gör intryck. Den lilla flickans lugna men uttrycksfulla blick går rakt in i hjärtat.

De lite gulaktiga retroavsnitten känns fräscha, speciellt i den långa oavbrutna sekvensen.

I bekant Leinonen-Valkama-stil övergår filmen direkt i dans. Rörelsespråket är starkt som vanligt, speciellt i dessa dansares tolkning. Sanni Giordani, Misa Lommi och Natasha Lommi behärskar det ut i fingerspetsarna. Speciellt i den sistnämndas solon kan man nästan se Leinonen själv framför sig, så säkert sitter stilen. Denna gång blir det mycket lyft och stundvis rätt så akrobatiska rörelser, vilket breddar paletten lite.

Användningen av filmdukarna i dansverket är ett genialt drag i visualiseringen! Det ger dessutom verket en viss hemkänsla, som understryker den känsla jag har överlag – att Leinonen här kommer närmare själva människan än på länge. Leinonens verk är alltid stiliga och genomtänkta, men kan emellanåt bli snudd på kyliga. Emellanåt skulle jag önska mig lite mer känslolägen i dansarnas uttryck, kunde det vara tillåtet att låta ansiktena leva lite ibland? Misa Lommis glimt i ögat tittar fram ibland, vilket känns uppiggande.

See/Obey tar fasta på små detaljer i livet, och kryddas med rejäla mängder text, ofta rätt absurt klippta repliker. Jukka Viikiläs texter sitter också helt rätt, och skådespelarna på ljudbandet är diskret uttrycksfulla. Trotjänaren Kasperi Laine står för ljuddesignen, som denna gång innehåller rätt mycket konkreta musiksampel, med allt från klassiska stråkar till Balkanstuk, en lyckad lösning. Ljus (Joonas Tikkanen) och dräkter (Erika Turunen) är givetvis genomtänkta i detalj. Sist men inte minst en eloge till hela arbetsgruppen som utan att blinka lyckades hålla koncentrationen och stämningen på topp, trots att föreställningen måste avbrytas för en stund på grund av tekniska problem. En ovanlig händelse som man snabbt kunde glömma bort då föreställningens sug fortsatte för fullt.

 

Tove Djupsjöbacka, Hufvudstadsbladet 20.11.2015